To be honest - TBH.nu

Den stora lögnen inom female gaming

En krönika av Linda 'Ela' Barna

Till att börja med kanske vi ska reda ut den ändlösa frågan: ”Är tjejer sämre än killar på Counter-Strike?”. I dagsläget, ja, men finns det något som säger att de inte skulle kunna bli lika bra? Vi har ju faktiska bevis som tyder på att kvinnor visst kan nå samma nivå som herrarna inom gamingscenen. Titta på Queen* som var en av nyckelspelarna i A-laget för några år sedan. Vi har Trito och missy, två starkt presterande Quake-spelande tjejer som håller en betydligt högre nivå än de flesta killar som spelar samma spel, och flera andra erkända fall finns. Men varför är då tjejer inte ens i närheten lika bra som killarna i Counter-Strike? Jag och många med mig har spekulerat i banor som rör det genetiska, sociala och det genusrelaterade planet, men först efter att ha sett utvecklingen inom tjejscenen de senaste månaderna tror jag mig ha hittat det slutgiltliga svaret: Tjejer vill helt enkelt inte bli bäst.

Det första beviset jag skulle vilja lägga fram för att understryka min hypotes är det faktum att tjejer väljer att spela med varandra istället för att spela med killar. Vi är alla rörande överens om att för att bli bäst så måste man spela med de bästa. I i princip varenda intervju nämner tjejlagen att de vill nå toppen, utvecklas så mycket så långt det bara går. Varför ser vi då otroligt få tjejer i kill-lag och en garanterad majoritet av de aktivt spelande tjejerna i lag bestående enbart av kvinnor? Så enkelt avslöjar vi en av de största lögnerna i female gaming och då kan vi istället fråga oss varför tjejer spelar egentligen?

Uppmärksamhet, bekräftelse och status. Lägg de orden på minnet, de är nämligen svaret på alla frågor om varför hela den kvinnliga gamingscenen ens existerar. Uppmärksamhet, bekräftelse och status. En tjej i mansdominerad värld sticker ut. Du som kille kan mixxa med 10-15 killar per dag och kanske minnas en av dem, men skulle det dyka upp en tjej, en avvikelse i mönstret en dag, skulle du minnas henne betydligt tydligare än de du vanligen spelar med. En tjej sticker ut – flera tjejer syns betydligt mer. Detta ger tjejer möjlighet att håva in stora delar av, just det, uppmärksamhet, bekräftelse och status. Och är det inte något de flesta tjejer i yngre, och säkert också i äldre ålder strävar efter? Att, speciellt som tonåring, sticka ut, vara någon, att skapa sig en identitet. Uppmärksamhet, bekräftelse och status. Vad är då egentligen bättre än en värld som domineras av de andra könet, där många på samma sätt går igenom en period i livet där ditt utseende, det motsatta könet och dess erkännande av en själv är bland det viktigaste i hela världen? Och vi vet säkert alla att bakom en datorskärm kan du vara vem du vill, och säga i princip vad som helst. Du är skyddad av den långa muren av ettor och nollor och ingen behöver egentligen se vem du verkligen är.

Konkreta exempel på detta finns att hitta i nästan vartenda fall av spelande tjejer idag. Kvinnor som febrilt håller kvar vid klantaggsen, trots att laget eller organisationen sedan länge dött ut – allt för att inte förlora statusen. Tjejer som väljer att kalla sitt lag för ”noobs with boobs” översatt: ”Nybörjare med tuttar”. Finns det någon anledning att kalla sig detta, annan än att understryka för alla att man är tjejer med tuttar och inte kan spela Counter Strike? Vi ser tjejer som tycks lägga ner mer tid på att skaffa Q i sin fankanal på IRC än på att faktiskt pracca, och som senare går ut i intervjuer och säger att man lever för spelandet och drömmer om att åka till CPL. Tjejer vars porträttbilder till antalet överstiger det antal pcw:s hon sammanlagt spelat och som ändå dyker upp i diverse lag som får publicitet på så gott som samtliga nyhetssidor som rör female-gaming. Om nu tjejer är ute efter uppmärksamhet från det manliga könet, varför ser vi då så sällan tjejer i kill-lag? Jag har varit med länge i gajmet och jag kan erkänna att anledningarna till att jag spelat i tjejlag har varit följande: Uppmärksamhet, bekräftelse och status. Givetvis har de vänner jag fått online spelat stor betydelse vid valet av lag, men inget hindrade mig från att lira med dem vid sidan av och satsa helhjärtat på kill-lag och på att nå toppen. Men jag ville nog aldrig bli bäst innerst inne. Jag trivdes rätt bra där på min räkmacka i gräddfilen, och med att få maximal exponering trots minimal prestation - och jag tror verkligen inte att jag är den enda. Nej, jag vågar nästan påstå att så gott som alla tjejer i toppskiktet i Sverige idag trivs rätt bra glassande på toppen, där de befinner sig av den enda anledningen att de är tjejer. Något som är synd, då många säkerligen skulle kunnat tillhöra semieliten eller kanske till och med de allra bästa om de ägnat sig åt att spela med killarna istället för att pracca med och mot tjejer och aldrig på så sätt bli bättre. För ärligt talat tjejer, vilket merit är det egentligen att tillhöra de bästa bland tjejerna idag? Ta DreamHack Summer 06 med ESWC-kvalet som exempel. Les Seuels och fyra mixlag. Att efter man spelat det kvalet påstå att man är den näst bästa tjejklanen i Sverige är med andra ord inget direkt smickrande. Om man har för avsikt att bli bäst, hur kan man nöja sig där?

Dramatiken inom lagen tycks ha hamnat i centrum, allra tydligast blir det om vi tar en titt på vad som skrivits de senaste månaderna. Vill man bli bäst satsar man på spelandet och fokuserar mindre på att snacka skit om sina lagkamrater kan man ju tycka. Men på sista tiden har både små lag och större, erkända lag som unFinished - ett lag många hade stora stora förväntningar på och hopp om att dessa skulle röra om i grytan på den svenska Counter-Strike scenen - splittrats på grund av ”interna problem” (Fritt översatt vet alla att detta betyder skitsnack och osämja). Detta trots att laget bara veckor tidigare talat sig varma om lojalitet och om hur viktigt det är att hålla ihop ett lag för att bli bra. Vad hände med att spela för att bli bäst? Tydligen klarar tjejer inte ens av att hålla sams. Jag har då aldrig spelat i ett tjejlag utan att samtliga medlemmar mer eller mindre snackat skit om varandra och vill med detta i åtanke tro att om tjejer idag fokuserade lite mer på spelandet och lite mindre på att diskutera relationer hade vi varit så mycket bättre.

Även om generalisering tillhör det jag älskar mest att göra på lediga dagar finns det givetvis undantag. Det finns faktiskt tjejer som bara spelar för att det är roligt och som väljer att spela tillsammans med andra tjejer för att de gillar det. Tjejer som jag ser upp till och beundrar, för allt här i livet är inte en tävling. Mycket går ut på att bara ha så roligt som möjligt. Det sägs att backhoppare som slutar med sporten lätt faller in i olika former av missbruk och i många fall dör av överdoser. De som har överlevt säger att de inte kan sluta söka efter kicken, att inget kunde mäta sig med den rush man får av backhoppning och kanske är det därför många tjejer spelar idag. För kicken, kicken man får när man lyckas ta ut det där till synes helt omöjliga 1 mot 5-läget och andra laget har lagt bomben. Kicken man får när man vinner en prestigefylld match mot det vinsttippade laget på LAN. Kanske till och med kicken när någon av ens lagkamrater presterar övernaturligt bra, utan att man själv egentligen gjort något. Kanske är det så, som Lars Winnerbäck sjunger, att vi lever för kicken. Vi spelar för kicken.

Vi är nog alla rörande överens om att förutom indivduell skicklighet finns det två bitar som lägger grunden för att bli bäst i ett lagspel. Det ena är att spela med de bästa och det andra är att lyckas hålla ihop och bygga ett stabilt lag. Något som tjejer i de flesta fall idag mer eller mindre misslyckas katastrofalt med. Att tjejer skulle vilja bli bäst på Counter-Strike är alltså inget mer än lögn och förbannad dikt. De spelar inte tillsammans med de bästa spelarna – killarna, och de lyckas bevisligen inte heller hålla samman ett lag. Nej, istället läggs desto mer tonvikt vid skitsnack, onlineraggande och intervjusvar (+ bild!) till diverse gamingrelaterade nyhetssidor. Min slutsats är alltså att tjejer inte vill bli bäst, inte alls, inte ens lite.


/ Linda 'Ela' Barna